Jo, jag åkte på metalkryssning.

Hej. Dom senaste 48 h har jag slitit som ett djur med allt material insamlat under ett dygn på Östersjön, på tidningen Close-Up’s metalkryssning. Imorgon hör du resultatet i Musikguiden i P3 med Jenny Seth. Så om du vill veta hur man (inte) beter sig på en Graveyard-spelning, vem Lord Kenta är eller hur en mässa med Kristet Utseende låter: ratta in P3 strax efter 19.30

Annonser
Publicerat i Intervjuer | Lämna en kommentar

Jag träffade Dirty Beaches…

…i tio minuter, när han stannade till i Stockholm här om sistens. Det mötet kan du läsa om borta hos bästa Throw Me Away , från och med nu!

Spelningen på klubb Oppositionen @Debaser Slussen.

Spelning på klubb Oppositionen @Debaser Slussen.

Publicerat i Intervjuer | Lämna en kommentar

Sammanfattning 2012.

Jaha. I veckan råkade jag följa med Kristet Utseendes körtjejor till sjöss (jobbrelaterat). Dom var supertrevliga, men ett dygn nykter på Finlandsbåt är lite mer än vad jag klarar av, dessutom med dödsmetal i PA-systemet över precis hela skeppet. Så jag tänkte posta alla mina #popnytt-låtar som nån slags själarening. Sen början av året har jag tipsat om en ny poplåt varje tisdagkväll i Musikguiden i P3 med Jenny Seth. (Enda anledningen att ni inte hittar Saint Etienne – Tonight, Chairlift – I Belong In Your Arms samt Nord & Syd – Inget Växer, är att deras låtar redan spelats i Musikguiden.)

Tisdag #1. Johan Hedberg – Vårdbiträdesblues (Klicka på bilden för att lasta ned)

Tisdag #2 Todd Terje – Inspector Norse 

Tisdag #3 Jonathan Johansson – Stockholm (Azure Blue Remix) (Spotify-länk)

Tisdag #4 The Mary Onettes – Love’s Taking Strange Ways (Spotify-länk)

Tisdag #5 La Sera – Please Be My Third Eye 

Tisdag #6  Tennis – It All Feels The Same 

Tisdag #7 Chromatics – Into The Black (Neil Young cover) 

Tisdag #8 Spiritualized – Hey Jane (Spotify-länk)

Tisdag #9 World Tour – Believe (Klicka för nedladdning)

Publicerat i Musik | Lämna en kommentar

Pedal to the metal, en annorlunda reportageresa.

Hej. Sitter och förbereder en lite annorlunda och ljudlig reportageresa med destination Helvetet. För nåt år sedan gjorde jag en liknande tripp som publicerades i skriftlig form av Devotion Magazine. Tyvärr kan man inte längre läsa den där, då dom möblerar om på sin hemsida. Eftersom det är den bästa text jag skrivit (och antagligen den bästa text jag kommer att skriva) så publicerar jag den här i sin helhet. Och nej, när det gäller det här reportaget och jobbet som ligger bakom tänker jag inte vara blygsam. I väntan på att du får höra hur Helvetet låter, så kan du läsa om det här:

Tack som fan

 – En båtresa med destination Helvetet

18:00. Kring ett bord i Värtahamnen i Stockholm sitter Jimmy Salonen, Micke Pulkkinen, Linus Edentoft och Malin Möllbrink. Jimmy och Linus jobbar natt som väktare och är trötta efter bilresan från Borås. Där finns också Jennie Åsedal och Kenny Wern som har rest med tåg. Folk börjar röra på sig men vännerna beställer en öl i baren. Sällskapet har rutin och vet med sig att det är bäst att vänta ut den värsta köbildningen. Linus tar fram biljetten ur plånboken och hittar samtidigt biljetter från tidigare år.

– Det är bara biljetten från första året som jag inte har här, men det är för att jag har bytt plånbok.

När det är dags att kliva ombord är terminalhallens golv klätt i skräp, öl och medhavda flaskor. Den här torsdagen har närmare 2 000 hårdrockare löst biljett för att åka med på färjan och kolla på band som Deathstars, Entombed och Caliban. Arrangörerna Close-Up Magazine har anordnat den årliga resan ända sedan 2007. Trots att andra tidskrifter och radiostationer med inriktning på hårdrock och metal också erbjuder den här typen av kryssning har efterfrågan blivit så stor att man i år anordnar två kryssningar.

För många passagerare är Close-Up-båten årets höjdpunkt. För mig ska det bli det första riktiga mötet med metal.

20:30. I en av hissarna på fartyget hörs primalskrik ackompanjerat av en dödsorgel i PA-systemet. Jag är en indiepoppare på metalseglats och det finns ingenstans att ta vägen. När jag sluter ögonen tänker jag på vad the Hives frontman Howlin’ Pelle Almqvist sagt om black metal i sitt sommarprat från 2007: ”Det är en väldigt extrem form av hårdrock som innehåller djävulsdyrkan […] Man har vitt smink i ansiktet och bär runt på svärd.”

Howlin’ Pelle har säkert träffat massor av musiker, han borde veta. Hissdörrarna öppnas med ett pling. I taxfreebutiken med parfym och smink är det folktomt, förutom expediten. Vartenda hårstrå på hennes huvud ligger perfekt i en svinrygg och hon verkar inte ta någon som helst notis om musiken i butikens högtalare. Det är rusning till taxfreeaffären med alkohol och tobak och Jimmy och Micke från färjeterminalen ska precis gå in då två vakter stoppar Micke. – Du får inte ha på dig jackan här.

Micke vill gärna veta varför, men möts istället av en pekande hand. Han lägger lydigt jackan på toppen av ett snabbt växande berg av svarta ytterkläder.

21:00. I korridoren med den blå heltäckningsmattan luktar det alkohol, hårspray och varm hud. Några har pyntat sina hytter med banderoller och lampor. Det känns lite som tältplatsen på en rockfestival. Kvällens första band, Bullet, har precis påbörjat sin spelning. Men i hytt 9324 prioriteras förfesten. Panzer battalion med Sabaton på bandaren, en flaska Seamans shot går runt. Någon byter låt till Oups, I did it again, Britneys gamla hit, den här gången är det i finska Children of Bodoms tappning. Micke är själv född i Finland och många av de andra i hytten har finskt påbrå. För en billig charter ligger grannlandet i öster bra till, men det är passande på fler sätt att båten går till Finland. Med band som Him, Nightwish, Rotten Sound, Diablo och Norther är Finland känt för sin metalscen. Jag undrar om de har några teroier om varför metal är så stort i grannlandet.

– Lordi.

Det är Micke som säger det men han ändrar sig snabbt till att det nog beror på Nightwishs framgångar. Kenny flikar in att Him också är enorma, att de nästan blivit till ett varumärke.

Fallet Lordi är ändå intressant. Finland har en mörk historia i Eurovisionsschlagersammanhang och har flera gånger placerat sig på sista plats. 2006 beslutade sig den finska befolkningen för att skicka ett gäng bergatroll som representanter till Aten. De skanderade med sådan inlevelse sitt ”Hard rock, halleluja” att Finland för första gången i historien vann hela tävlingen. Även om Lordi saknar kredd på den här resan säger det kanske något om Finlands status som rocknation.

I hytten synas nu den svenska metalscenen. Alla är överens om att den är koncentrerad till Göteborg. Förklaringen till det skulle vara att folk är mer öppna i Göteborg än till exempel i Stockholm. Micke förklarar; – Alltså så här är det. I Göteborg är alla arbetare. I Stockholm är man företagare.

Alla skrattar och någon säger att det är svårt att föreställa sig någon sitta ute på Lidingö och lyssna på Cannibal Corpse. – Metal är egentligen en enda stor protest.

Det är Kenny som säger det. Han menar att metal handlar om en ”fuck the world policy”, en slags gör-din-grej-och-skit-i-andra-mentalitet. Då hårdrockskulturen länge haft låg status ligger protesten i att våga vara den man är och klä sig som man vill. Det handlar inte bara om musik, det är en livsstil. Jimmy berättar att han testat på de flesta stilar under årens lopp. – Men nu stannar jag här, i metalfållan, säger han.

Jennie, som är uppväxt med 50- och 60-talsrock, började lyssna på metal för ungefär tre år sedan då hon blev tillsammans med Kenny. Istället för att bli besviken på artister som inte lever upp till förväntningarna brukar hon låta bli att gå på konserter, men undantaget är metal. Musikerna låter aldrig bättre på skiva än live, och de är alltid, alltid, trevliga. – Det är liksom en viss stämning på metalgig, man vet vad man får, säger hon.

Samtalet avbryts då en ung kille ramlar in i hytten och undrar om det finns någon tjej som vill knäppa hans byxor. Det finns det inte.

23:00. De sju gossarna i Cult of Luna skiljer sig estetiskt från de andra banden med kortklippta frisyrer och välstrukna skjortor, en hängiven skara står framför scenen. Om jag bortser från hur bandet låter och kisar skulle de kunna tas för champagneungdom på tennissemester i Båstad. Vokalmässigt låter det som att någon kräks i en mikrofon, men de drömlika instrumentala partierna för tankarna till 80-talets postpunkscen med band som Joy Division och The Jesus and Mary Chain. Mellan två låtar kommer en kille fram. Det är Karim som vill tala om att han är sångare i bandet Point Black. – Vi låter som en blandning mellan Clapton och vad heter han … va fan heter han nu då … Brothers in arms?

Medan jag undrar om det kan vara Dire Straits berättar Karim att han aldrig varit någon ”diktmänniska” men att han började skriva texter för snart ett år sedan. Det var då han insåg vilket mörker han bar på och vilken befrielse det var att kunna få utlopp för det genom att skriva låtar. Då och då gör han små avbrott för att vråla med i Cult of Lunas spelning. – Point Black, glöm inte det. Vi är nästa stora grej!

När jag lämnat lacktightsen och hårdrockstishorna i nattklubben stöter jag på en av Silja Galaxy’s personal. På frågan om vad som skiljer en hårdrockskryssning från en ”vanlig” svarar han, som vill vara anonym och kallar sig för ”Vaktsson”, att hårdrockskryssningarna är mycket lugnare. Det är väldigt mycket fylla, men ytterst sällan något bråk. Vaktsson tror att det beror på att man inte bara delar musiksmak utan också intressen, levnadssätt och värderingar. Även om metalscenen är brokig med tonvis av olika inriktningar är stämningen på fartyget familjär och alla hejar på varandra.

Jag tänker på Howlin’ Pelles sommarprat igen. Vad var det egentligen han sa om metalband, annat än satanism, vitt smink och svärd? Att de flesta sådana band han träffat gett ett balanserat intryck. Att motsatsen skulle vara lugna popband som ofta är hotfulla, alkoholiserade och taskiga mot sina flickvänner. Den teori Howlin’ Pelle presenterade i radions P1 kan sammanfattas så här: ju hårdare musik, desto mjukare utövare och vice versa.

I andra änden av fartyget är karaoken i full gång. När Mia och Bettan kliver upp på scenen ser de ser ut som tvåbarnsmammor som jobbar på Försäkringskassan. Efter en snabb utblick i lokalen konstaterar jag också att de är de enda kvinnliga resenärerna som inte är klädda i lack eller läderbyxor, alternativt sönderrivna strumpbyxor med något skotskrutigt eller svart till. Publiken ser lite frågande ut men några takter in på Jon Bon Jovis Livin’ on a prayer är alla tvivel som bortblåsta. Mia och Bettan är rockers i sann mening. Golvet fylls av dansande par och juckande Axl Rose-kopior. Efteråt kommer två personer som kallar sig för Ragge och Flensost upp på scenen. – Hej allihopa, säger dom.

Hej då, säger jag.

24:00. På väg ner i en av hissarna står Martina Johansson. Hon är på väg till Entombeds spelning. Martina mådde lite dåligt tidigare under kvällen, men efter att ha kräkts, sovit någon timme, vaknat av alarmet, kräkts igen och tagit två stadiga groggar är hon redo att se favoritbandet. Det är åttonde eller nionde gången hon ser dem live, hon minns inte exakt. När jag berättar att jag aldrig tidigare hört Entombed tar hon sig an mig med full entusiasm. – Nu ska du få se Sveriges kanske hederligaste dödsrock’n’rollband, nånsin!

Vi kommer ner lagom till introt av Roky Erickson-covern Night of the vampire. Martina förklarar att det är rutin, den låten kör de alltid. Entombed låter som något från de mest ondskefulla delarna av Mordor, med ”loudness”-knappen intryckt. Medan skeppet pressar sig fram bland isflaken och bandet fortsätter att mangla avgrundsrock tänker jag att om det någon gång vore dramaturgiskt snyggt med ett sjunkande Silja Line-fartyg, så vore det nu.

Sångaren brölar fram ett ”tack som faaan” i snitt tre gånger efter varje låt. Efter en paus är det dags för Deathstars från Strömstad. Sångaren ser ut som en glammig, undernärd version av Turbonegros Hank von Helvete. Även här vrålas det titt som tätt ut ett par ”tack som faaan” och jag drar mig tillbaka till hytten.

12:00. Andra dagen, ingen doft av hårspray i korridoren. Bara förbrukad alkohol och tystnad. Några tappra själar har hittat till frukosten och en ung man som går förbi rabblar mantrat ”hoppas-de-har-köttbullar-hoppas-de-har-köttbullar …” De har köttbullar.

14:00. Micke och Jimmy hämtar frisk luft ute på däck. De är trötta efter gårdagens kalas. Efterfesten med några fransyskor varade fram till sjutiden i morse. En kille kommer fram och de pratar om gårdagen. Han har knäppt upp sina brallor och drar upp sin t-shirt för att kunna lufta och klappa på sin mage.

Inomhus har kryssningens sista band påbörjat sin spelning, Sonic Syndicate från Falkenberg. Basisten Karin är den enda kvinnliga musikern som är bokad under det här dygnet och efter spelningen ropar bandets brittiske sångare: ”thank you all so fucking much, you’ve been amazing!”

17:00. Det är ungefär en timme kvar tills fartyget lägger till i Stockholm. Då fortsätter festen för den som orkar på Close-Up klubben Rocks. För sällskapet från Borås är det till att bila ner igen och för Jimmy och Micke blir det utgång på stammishaket Trägår’n, utan att passera gå. – Vi sover lite på vägen ner bara.

Alla rör sig mot den andra baren, som fortfarande håller öppet. Där är karaoken åter igång. När en tjej går upp och sjunger Bed of roses är allsången ett faktum. Nävar med tändare i luften och par som dansar tryckare. Alla från hytt 9324 finns på plats och Micke ser nöjd ut. – Det här är anledningen till att ingen annan genre kan konkurrera med metal. Vi har de här balladerna, säger han.

När båten når land och 2 000 hårdrockare snällt köar för att komma av tänker jag på vad Howlin’ Pelle sagt igen, om att metalmusiker är de trevligaste musikerna. Han glömde en sak – att metalfans är de trevligaste fansen. Jag tänker på dem jag träffat under de senaste tjugofyra timmarna och kommer på mig själv med att säga:

– Tack som fa-an, You’ve been amazing!

Publicerat i Intervjuer | Lämna en kommentar

Folk till kaffet + vi minns Whitney.

1. Bjuder på några gamla favvisar (och en ny) till frukost.

(Passade på att träffa Michael Kiwanuka då han var på besök i Sverige härom veckan, så här lät det.)

2.

Sen vill jag så klart hedra ultratalangen Whitney Houston som gick bort i helgen, bara 48 år gammal. Men det finns det andra som gör så mkt bättre:

Klicka här för specialprogram av Mats Nileskär + spellista.

Klicka här för en väldigt bra artikel som sätter Whitney i ett större sammanhang. (Av Kristofer Andersson för Throw Me Away).

Publicerat i Övrigt, Musik | Lämna en kommentar

50 låtar du bör höra innan du går ur tiden & lite annat.

Här är listan som jag skrev om i gårdagens inlägg, vassego!

Ikväll gästar jag Stockholm och Fritz’s Corner (Lilla hotellbaren). Älskade Micke Andersson & jag spelar pop på skiva. EF spelar postrock på scen. All info här. Några nya, fina tunes att ladda upp med så länge;

La Sera = Katy Goodman från Vivian Girls & All Saints Day. Det här är första singeln från kommande Sees The Light, släpps 27/3 via Hardly Art och innehåller ”ten new tracks of peppy break-up pop”, nom nom!

Publicerat i Musik | Lämna en kommentar

Tänk på döden.

Eller låt bli. Verkar onödigt att oroas av sånt man ändå inte kan undvika.

Jag ville mest bara flagga för att den dyker upp i kvällens #popnytt med Sara-Märta, den där listan över ”50 låtar du måste höra innan du dör”. Alltihopa i Musikguiden i P3 med Jenny Seth, 19.30. Eller, i din radio dyker mest min röst, en liten trendspaning o en ny, fin låt upp. Men i samband med det dyker listan upp här.  (Viss reservation för att Primal Scream – Velocity Girl & Spacemen 3 – I Love You tyvärr inte finns på Spotify).

Hoppas att du hittar något du gillar!

Publicerat i Musik | Lämna en kommentar